Studie med avföringstransplantation på IBS-patienter

Vid universitetssjukhuset i Örebro pågår en studie där utvald avföring från ”frisk donator” testas som en behandlingsform mot IBS. Det är den första större randomiserade studien på just IBS-patienter som behandlas med avföring från frisk donator, då detta tidigare endast gjorts i mindre observationsstudier.

”Fekal Microbiota transplantation in patients with Irritable Bowel Syndrome” kallas Örebrostudien och forskningen leds av professor och gastroenterolog Robert Brummer. Här ska avföring som är rik på bakterier som producerar smörsyra användas. Smörsyra har visat sig vara en bristvara hos personer med IBS. Flertalet studier och behandlingar har tidigare utförts med denna metod på patienter med återkommande allvarliga Clostridium Dificileinfektioner i tarmen. Resultaten har hittills varit mycket lovande.

Avföringstransplantation är ingen ny uppfinning

Modern genteknik har gett nytt liv åt den gamla konsten att transplantera donerad avföring till människor med rubbad tarmflora. Att använda avföring som “helande” kraft har varit en del i den kinesiska medicinska kulturen ända sedan 300-talet. I västerländsk medicin förekommer dokumenterade försök från år 1958. Utvecklingen har gått trögt. En viktig orsak är att tarmarna, och deras innehåll, länge har haft mycket låg status inom den medicinska forskningen och intresset från läkemedelsindustrin har varit svalt eftersom avföringstransplantationer knappast ökar försäljningen av mediciner, snarare tvärtom.

Forskningen på området är fortfarande i sin linda men intresset ökar hela tiden. Både i Europa och USA pågår sedan några år stora kartläggningar av de mänskliga tarmbakterierna.

Vår tarmflora är ett mikrobiotiskt organ som verkar ha en stor betydelse för vår hälsa. En förändrad tarmflora, så kallad dysbios, påstås vara orsaken till allt fler sjukdomar. Vad gäller behandlingsmetoder vid dysbios så finns många åsikter men transplantation av avföring är en av de mer lovande, och samtidigt mest kontroversiella förslagen.

Effekten av avföringstransplantation för att behandla återkommande C. difficile infektion är väl dokumenterat. Studier har nu även visat tecken på att allt från inflammatorisk tarmsjukdom och högt blodtryck till diabetes och fetma skulle kunna påverkas positivt med en förändrad tarmflora via en avföringstransplantation. Det skulle kunna vara en fråga om liv eller död för tiotusentals patienter.

Tre huvudgrupper av tarmflora

Ett av de mest uppseendeväckande fynden hittills är att varje människa har en av tre klart urskiljbara typer av tarmflora. Avgörande för vilken huvudgrupp man tillhör verkar inte bero på var man bor, vilken etnisk grupp man tillhör, vad man äter eller om man är kvinna eller man.

Befolkningens tarmar kan grovt delas in i tre biotoper. Människans tarmbiotoper är uppkallade efter sina respektive dominerande bakterier: Bacteroides, Prevotella och Ruminococcus. Typen av tarmflora kan vara viktig bland annat för hur mycket av olika näringsämnen och läkemedel som tarmarna kan ta upp. Man vet också att tarmfloran påverkar mängderna av olika vitaminer som bildas i tarmarna. Den här typen av vetskap kan leda till en ny marknad för hälsokostprodukter (probiotika) anpassade till just din tarmbiotop.

Avföring eller probiotika?

Ett problem med probiotika (probiotika) är att de bara innehåller någon eller några få bakteriearter. De allra flesta dör på vägen genom matsmältningsapparaten. De bakterier som klarar sig ända ner till tjocktarmen möter hård konkurrens. I tarmen finns över tusen bakteriearter som har utvecklats i samspel med varandra och med sin värdorganism. Det innebär att en transplantation med ett helt ekosystem som förs in i tarmen förmodligen är ett effektivare sätt att förändra bakteriefloran.

Vad väntar vi på?

Fortfarande finns många frågor att besvara. Vilka ska kriterierna vara? Hur sjuk måste patienten vara? Ska man ingripa tidigt eller sent i sjukdomsförloppet? Måste patienten ha tidigare behandling med antibiotika? Bör färsk, fryst eller odlad avföring användas? Ska det vara en eller flera givare? Hur stor utsträckning bör givarna screenas för sjukdom? Skulle avföring ges uppifrån eller nerifrån? Måste behandlingen upprepas för att vara effektiv? Och vem ska ha ansvaret för behandling av ”mikrob organ”?

Ett problem är att hitta rätt donator. Då man sökte fler passande donatorer för att få ihop en bank av supergivare, diskvalificerades 95% av de sökande. Det visade sig att ”friska människor” är sällsynta.
Inför varje transplantation görs dyra laboratorieprover för att se om donatorn bär på någon smitta som kan sprida sig. Svenska forskare har utvecklat en enklare metod där man återkommande använder bakterier från en och samma kärnfriska donator.

Avföring från en medelålders kärnfrisk kvinna i Norge donerades år 1995. Hennes avföring har fullt normala biokemiska egenskaper och är dessutom fri från bakterier som salmonella, shigella, campylobacter och sjukdomsframkallande virus och parasiter. Förmodligen är bara en liten del av donatorns ursprungliga tarmflora kvar i odlingen. Trots det har bakterierna god effekt.
Försök görs nu att frystorka bakterierna i den odlade tarmfloran och packa dem i kapslar som går att svälja. Det skulle kunna lösa många av de ”estetiska” problem som har lett till att läkare hellre skriver ut antibiotika än sprutar in tarmbakterier från en donator i sina patienter.

«Om vi fortfarande gör fekal transplantationer om fem år, har vi misslyckats»

(Citat av känd isländsk gastroenterolog Eamonn Quigley)

Manipulering av tarmfloran har kommit för att stanna som behandlingsmetod. Avförings transplantation måste ändå ses som en tillfällig lösning och målet är att administrera tarmfloran i en icke-flytande form. På längre sikt bör målet vara att identifiera specifika mikrobiella dysfunktioner och återställa dessa via nästa generations mikrobiella mediciner.

Av: Sofia Antonsson
Dietist, Belly Balance