När stressen slår till

Att vara yogalärare betyder inte att stressen är ett bortglömt kapitel eller att det aldrig förekommer längre. Jag önskar verkligen att yogan kunde vara ett vaccin och en helig medicin för att aldrig mer känna av pressen att prestera eller känna att tiden inte räcker till. Jag vet att jag är mer än yogalärare. Jag är även mamma, marknadschef, kompis, dotter, vanlig tjej, entreprenör, skribent och säkert massa mer beroende på sammanhang. Och ibland kör allt liksom ihop sig. Jag blir en oreflekterande arbetsmaskin som följer en lista av massa to-dos som sover dåligt och har hjärtklappning.

Jag blir känslosam och om vartannat helt känslokall, jag får svårt att andas och jag känner ett tryck över bröstet, min mage slår bakut och blir stor som en ballong för att jag äter i farten. Jag plågar min omgivning med att vara kort i tonen (jag tror tydlig), disträ (jag tror delegerande med fokus på bara det viktigaste), osocial (jag anser att jag måååååste sova), gnällig för magen ger obehag (jag tänker att det verkligen MÅSTE vara något annat fel på den än IBS) och jag skyller på andras tillkortakommanden (jag tycker jag är rättvis). Kanske känner du igen dig? Jag hoppas det för när jag väl stannat upp och ser de här mindre trevliga sidorna av mig själv så tänker jag att jag är den enda på hela jorden som är en misslyckad människa som inte kan hålla stressen borta. Och dessutom är jag yogalärare och bore veta bättre!

Faktum är att stress drabbar alla. Speciellt mig när jag glömmer att göra mig dagliga yogapraktik och bara öser på med att vara allt det där andra förväntar sig av mig och all det där jag bara måste göra för att jag lovat. Eller stopp! Jag glömmer faktiskt aldrig, snarare väljer att inte göra praktiken för att ….. ja. kan vara vad som helst; orkar inte, vill inte, kan inte, måste inte…

Det svåraste i yoga är att göra den dagliga praktiken. Att varje dag checka in hos kropp och knopp. Och egentligen är det enkelt. Bara ställa sig på mattan, ta ett par andetag, pusta ett par gånger och bara fokusera på här och nu. Man behöver inte ens röra på sig – effekten blir densamma ändå: att bli medveten om hur det är precis just nu i detta ögonblick. Och nästa. Och nästa. En stund bara för mig, kanske bara 3 minuter med en kort meditation från en lämplig app, där jag faktiskt bara observerar läget i kropppen: är jag spänd? är jag tung eller lätt i kroppen? kan jag låta tankarna passera eller fastnar jag i dem? känner jag igen mig så som jag är när jag är närvarande och sann mot mig själv?

Utan att värdera bara skapa en kontakt med det som är jag. Varje dag. Det som är den som är allt annat utom allt det som jag tror att jag är eller andra tror att jag är, eller som jag tycker att jag borde vara i jämförelse med andra. Bara en liten stund gör all skillnad för att få perspektiv på stressen, vardagen och insikten om att vi alla är så mycket mer än de handlingar vi tror att vi måste utföra varje dag och så mycket mer än de tankar vi tänker varje dag.

När jag väl minns att det är så livet ska vara så försvinner känslan av stress. Jag ler lite för mig själv och tänker att det är väl tur att jag kan vara medkännande med mig själv och faktiskt tycka att jag gör så gott jag kan.

Hoppas du får en fin dag,

Jenny

PS. Min räddare i nöden är en app som heter Mindfulnessappen. Du hittar den på Appstore och säkert andra app distributörer.